jejjan

Underdog (Torbjörn Flygt) - jag tycker att denna 70-talsskildring är tråkig, seg. Handlingen kommer inte framåt och överraskar mig aldrig som läsare. Det var väldigt trögt att ta sig igenom denna augustvinnare!

Mor gifter sig (Moa Martinsson) - Jag försökte först med "Kvinnor och äppelträd" men lade ifrån mig boken rätt snabbt, kunde inte med språket och upprepningarna. Dock tycker jag Mor gifter sig har ett helt annat driv och är mer intressant, både till innehåll och språkligt. Mycket mer lättläst och ibland lite underhållande.

Jag smyger förbi en yxa (Beate Grimsrud) - Senast lästa boken. Mycket underlig. Består av barndomsminnen dels utifrån den lilla lfickan Lydias perspektiv, men också utifrån författarens "jag" i boken. De är samma person men växlingen finns där ändå och fungerar. Minnena är suddiga, smälter ihop med fantasi och man vet som läsare till slut inte vad som är verklighet. Man förstår så mycket som att det finns många sätt att fly verkligheten som barn och att smärtan i denna flicka är konstant närvarande. Hon har blivit mer än trappad på tårna, hon har blivit kränkt.

Och så Världens dåligaste språk (Fredrik Lindström) - Underhållande bok om svenska språket. Dock lite hoppig i sitt upplägg, precis som språkprogrammen "Värsta språket". En del roliga exempel från vårt språk av en som är språkliberal ut i fingerspetsarna.

Funderar  på att börja på  Svinalängorna (Susanna Alakoski) nu, dvs en fjärde barndomsskildring på kort tid....annars något spännande, en deckare kanske....längtar efter Stieg Larssons nästa; Luftslottet som sprängdes

Vilken film! Den började bra - roliga repliker och ett par dråpliga scener. Första timmen var rätt underhållande. Men sen blir handlingen bara sjukare och sjukare. Blod skvätter, huvuden åker av, mycket skottlossning och mindre av roliga scener. Att ha ett helhetsomdöme om filmen är svårt. Jag gillar vissa delar men tycker man kan skära ner en halvtimme. Dock gick jag på denna förhandsvisning helt utan förväntningar. Jag brukar ha ganska svårt för brittiska komedier överhuvudtaget. (Jag gillade i och för sig serien "Fawlty towers". Hade dock mycket svårt för filmen "Allt eller inget".) Hot Fuzz är faktiskt rätt rolig emellanåt, så kul att man skrattar högt ett par gånger, men tyvärr är den inte så underhållande rakt igenom.

Igår var det dags att gå och lyssna på de svängiga nykomlingarna Odd Dogs med Bengt Dahlkvist som frontfigur och sångare. Han är den ende svensken i bandet och låtarna är en blandning av latinamerikanskt, pop och jazz. Väldigt svängigt, rytmiskt och dansvänligt! Kul att höra dem varva egna låtar med covers. Hade hunnit lyssna in mig en del innan så det kändes skoj! De kan nog bli stora!

Det gick trögt med den här boken. Vardagsrealism från 70-talet. Ganska tråkigt faktiskt, inte så igenkännande heller. Ingen stil jag fastnade för. Kan tänka mig att det blir en annan igenkänning om man är ca 15 år äldre.

Blood diamond - rå, verkligen brutal film om diamanthandeln i Afrika. Blodigt, läskigt och rätt spännande historia.

Dreamgirls - musikalfilm om "The dreamettes" - vägen till framgång och fall inom artistvärlden. För mycket av sång och musik - att gestalta varje stark känsla med hjälp av sången gynnar inte denna film. Den hade även mått bra av 30-40 min kortare filmlängd.

Nu ikväll blir det konsert  - The Odd Dogs - har STORA förväntningar på Bengt och company! Återkommer med recension...
Nästa vecka på filmfronten är förhandsvisningen av "Hot Fuzz" klar - får se vad det är...återkommer som sagt!

Bye!

* Se upp för dårarna. Ett svenskt drama. Inget speciellt alls, men lagom underhållning en söndagseftermiddag. Ett plus för den goa musiken!

* Hotet inifrån. Ganska spännande amerikansk thriller om dödshot mot president från någon i hans eget "crew".

Nästa vecka blir det "Dreamgirls". Återkommer...

Märklig film, mycket konstig, Men på något sätt fascinerar den mig även om jag hela tiden kommer på mig själv med att vilja finna logiken och ledtrådarna i denna förvirrande film.
Är den byggd på en dröm? En fantasi? För mig finns inte mycket realism i filmen och detta gör mig irriterad, samtidigt som det sätter igång fantasin och inspirerar...

Igår var det dags för Shakira i Globen. Hennes starka intensiva toner och hennes rytmiska höftdansande och magdansande var en häftig upplevelse! Hon var verkligen en entertainer av hög klass.
Hon sjöng många av mina favoriter men utelämnade också ett par av dem. Det blev en del spanska låtar som jag inte hört, men som förvisso var bra och dansanta! :) Bäst på scen gjorde sig "whenever, wherever" och "Hip´s don´t lie".
Roligt att se konsert i Globen första gången. Hade verkligen velat vara där på melodifestivalsfinalen i lördags. Det var ju ett så starkt startfält i år...men det får väl bli någon annan gång!

Pjäsen "Blodsband", inspirerad av Johnny Cash och hans musik var en härlig upplevelse. Mycket bra sång och musik från ensemblen med Freddie Wadling och Göran Engman m.fl. Historien och låtar hänger ganska tätt samman och det blir komiska förväxlingar som gör att man ler då och då. Men mest njuter jag av musiken och sången! :)

heter den svenska ungdomsfilmen jag såg igår. Tyvärr var den så överdriven, skådespeleriet kändes just som skådespeleri, det var inte mycket som kändes äkta i filmen. Kan inte rekommendera den, finns så många andra bra svenska ungdomsfilmer som t.ex. Hip,hip hora och Sandor/Ida och Krama mig. Ser dock fram emot att se Linas kvällsbok så småningom.

280 sidor in i boken lägger jag av. Jag har läst halva boken och orkar inte kämpa mig igenom den längre. För den har verkligen varit en kamp, inte från början till slut, men de senaste 100 sidorna har varit riktigt jobbiga att läsa.

Jag tror att det som är svårast med Snö är att jag inte berörs av huvudpersonens karaktär och därför bryr jag mig inte om hans öde. Det finns varken yttre eller inre spänning som tar mig vidare, ingen nyfikenhet. Därför har jag lagt undan boken.

Måste dock säga att det har varit en fascinerande resa genom språket emellanåt, detaljerade miljöbeskrivningar och ett ordförråd som verkligen imponerar; inte för att orden varit svåra, utan mer för en otrolig variationsrikedom. Flirtande med läsaren har också förekommit, bl.a. genom att bl.a. varsko om vad som komma skall, genom små markeringar i texten. Man undrar även ständigt vem som egentligen är berättare.

Pjäsen börjar ganska förvirrande och en aning överdrivet tycker jag. Mycket kan bero på att det var så pass länge sen jag läste pjäsen. Det är många personer och relationer att hålla reda på (som ofta i ryska verk). Men ju mer man kommer in i pjäsen och får relationerna klart för sig, ju bättre blir den. Som publik sitter man väldigt nära inpå scenen, mitt ibland oss i publiken sitter en del av skådespelarna och vilar sig emellanåt. Det ger verkligen en närhetskänsla.

Igår var det dags för Shakespeares sagospel och komedi "En midsommarnattsdröm". Den var omgjord till 60-talsmiljö; ett somrigt Värmland med dansbana och midsommarstång. Musik och dans, komiska inslag och så Rickard Woolf som kommentator och Puck! En bra version som var väldigt rolig emellanåt. Språk, stil och form i ny tappning alltså, även om Shakespeare språk lyste igenom emellanåt. Även namnen hade behållits från det ursprungliga manuset. Fastän pjäsen var 2,40 totalt kändes den lagom lång och mycket berodde det nog på den lättsmälta pjäsens innehåll och många duktiga aktörer!